| Beslutet att laseroperera vänsterögat har föregåtts av viss beslutsvånda, och framför allt av försök med linser. Vänster öga är det enda som inte ser något, högerögat är okej. Men vänsterögat är desto närsyntare: minus 3,25, alldeles för lite för att se något av värde vid bilkörning till exempel, och, misstänker jag, något som gör att stereoseendet påverkas menligt vid tennisspel och liknande. Men först har jag alltså testat med linser något halvår, på inrådan av Nya Ögon, Memiras konkurrent. Det är lite bökigt, men man vänjer sig. Men: det vore skönt att slippa pilla med dem över huvud taget, och i längden lär det löna sig att slippa linserna helt och hållet. Så ett besök avläggs på Memira på Vasagatan, mittemot Nordic Light Hotel, för att kolla om det går att operera, något alla tydligen inte kan. Att det blir Memira är för att en bekants bekant berättat om hur bra operationen där gick. En optiker undersöker ögonen under en halvtimme, och jodå, det går att operera. 12 500 kronor kommer det att kosta om jag väljer att göra en operation, och då dras undersökningsavgiften på 300 av. Jag bestämmer mig direkt, eller rättare sagt: jag hade ju redan bestämt mig för att operera om det skulle ges klartecken. Och man kan ju ångra sig. Det går ett par veckor, och så är dagen för operation inne. Det är sommar, det är varmt, det är storskaligt jippo i Kungsträdgården. Efter att ha lallat omkring där ett tag beger jag mig med cykeln via nedre Norrmalm till Vasagatan. Men det ringer på mobilen. Kliniken har något vajsing på operationsbädden, och ingreppet skjuts upp någon månad. Okej, kort varsel, men bra, se gärna till att sakerna funkar. Tänker jag, och bidar min tid ytterligare ett tag. Så blir det äntligen dags. Jag kommer till kliniken, känner mig tillräckligt lugn för att avböja lugnande medel, och blir hänvisad till väntrummet igen. Denna gång är väntan avsevärt längre än när jag var här på undersökning. Ett par patienter, båda ungdomar, väntar före mig, och det dröjer till trekvart efter avtalad tid innan jag blir inkallad på en sista undersökning. En sköterska gör därpå rent runt ögat, och spänner därefter upp övre och nedre ögonlocket med någon sorts ganska skräckinjagande hakar som gör att man inte kan stänga ögat. Hon bedövar med ett par droppar, och jag får gå in i kliniken när bedövningen efter några minuter har börjat verka. Jag lägger mig i maskin nummer ett, den som ska skära ett snitt runt nästan hela hornhinnan så att det kan vikas upp som ett lock. ”Stilla nu”, säger sköterskan. Jag har inte för avsikt att röra mig, jag lovar. Rummet där maskinerna står påminner om en tandläkarmottagning, men i stället för en tandläkarstol finns en bädd och två ganska stora laserskärmaskiner – bädden körs mellan dessa maskiner. Bädden var den som krånglade och som orsakade att min operation sköts upp. En radio står på och spelar musik, som på en tandläkarmottagning. Just när maskinen som skär snittet i mitt ögonlock är i farten sjunger Martin Stenmarck sin ”100 år från nu”, den där refrängen går ”Jag blundar”. Lite lustigt, tycker jag, men utan att skratta, utan att skaka, att han ska sjunga den just nu, just när det enda jag inte kan göra är att blunda. Locket är uppskuret, och jag blir ivägrullad till maskin nummer två. Här ska själva laseringreppet göras, alltså det som får linsen att anta den form den ”ska” ha, den form som behövs för korrekt syn. Jag ser, liksom jag gjort under hela operationen, med både vänster och höger öga – bedövningen påverkar inte synen. Jag ser lite sämre med vänster än med höger, eftersom det är det jag är här för, men inte sämre än vanligt. Det är därför helt tydligt vad som händer hela tiden. Och nu tittar jag in i laserstrålen som snart ska börja skära i det öga jag tittar med. Det är en lite hisnande känsla, men inte särskilt skrämmande. Jag vet att tusentals människor har gått igenom detta förr, och skulle något gå fel får jag flera miljoner kronor i försäkringsersättning. Dessutom, tänker jag för mig själv, har jag ju kvar ett öga om något skulle hända. Det är mer än vad många andra har. Men inget går fel. Det tar runt en halv minut för laserstrålen att skära till linsen till rätt form. Under tiden ser jag den spraka och gnistra i rött, som ett fyrverkeri, eller kanske som ett hologram – något däråt. Det luktar bränt på samma sätt som brända hårstrån, men det skrämmer inte eftersom jag fått veta det i förväg. Operationen är klar. Den ögonläkare som funnits med har inte gjort några manuella handgrepp, men han har funnits med som en garant under hela operationen. Jag känner mig trygg när sköterskan tar bort de hakar som hindrat mig från att blinka, och hon visar mig till ett avslappningsrum där jag blir tillsagd att sitta och blunda under en halvtimme. En av killarna från väntrummet, en av dem som fick gå in före mig, sitter där och blundar. Vi pratar lite om hur det var, jag känner mig privilegierad som kan titta med ena ögat och se hur han ser ut. Efter ett tag har han gjort sin blundstund och blir avlöst av ännu en nyopererad, en ung tjej som jobbar med rättvisemärkta produkter. Jag blir klar och får cykla hem längs Vasagatan och Upplandsgatan upp till Vasastan. Jag ser lite suddigt med det opererade ögat än så länge, så det är nästan oanvändbart på hemvägen. Men efter ett par timmar ser jag acceptabelt med det, och bedövningen släpper under viss smärta på eftermiddagen och kvällen. Någon vecka efter operationen får jag hålla på med ögondroppar ett par gånger om dagen för att förebygga infektioner, men det är sammanlagt inte mer jobb per dag än vad det var att pilla i och ur en lins varje dag. Och efter en vecka är dessa droppar inte längre nödvändiga. Ett par återbesök, som ingår i operationsavgiften, görs för att konstatera att allt är som det ska. Glädjande nog meddelar optikern, samma optiker som gjorde den första undersökningen, att operationen gått helt prickfritt och att resultatet är perfekt. Så här ett tag efter operationen ser jag fortfarande lika bra på vänster som på höger öga, men jag vet att jag kommer att behöva läsglasögon när jag blir äldre. Det hade jag tydligen sluppit om jag inte opererat mig, eftersom det opererade ögat var inställt på ständigt närfokus. Men det må vara hänt: även om det inte är samma sensationella känsla som flera andra opererade jag pratat med vittnar om, tycker jag operationen var värd sina 12 500 kronor. |
|
© Stockholmspostens hälso- och medicinredaktion, 2009: Martin Lindgren |
Kommentarer (1)
1
2011-12-27 19:24
CorrineJohnson24
This is understandable that cash makes people free. But how to act when somebody does not have cash? The one way only is to get the loan and short term loan.
Lägg till kommentar
Annons
| < Föregående | Nästa > |
|---|
